29 september 2017

Sen Race Report från Ulricehamn

I årets sista deltävling i Långloppscuppen MTB, Västgötaloppet i Ulricehamn, valde jag att göra min debut som långloppscyklist. Jag kunde nog valt en enklare premiär...
3 veckor innan tävlingen var jag i Ulricehamn och cyklade delar av banan med två kollegor. Jag kände att backarna var lite motiga så jag tänkte försöka mig på en liten formtoppning innan loppet. Stack ut tillsammans med ena kollegan på tisdagen, vi gjorde ett par backattacker och tog det i övrigt halvlugnt. På torsdagen stack jag ut själv och tog ett par vändor uppför en rätt brant backe som jag tagit förut. Tiderna uppför den backen var i nivå med mitt personbästa och det började kännas lovande. Inte så dålig ändå. Skulle köra någon lång tur på helgen och sedan köra två backpass veckan därpå.
Sådan var planen, verkligheten blev en annan. Fredagen efter det positiva backpasset började med en svidande hals. Jag hade haft lite känning redan på onsdagen men viftat bort det som sviter av blodsmakspasset på tisdagen. Nu kändes det dock inte bra, så jag fick avstå från träning. 8 dagar helt utan träning, sedan tog jag en försiktig runda en vecka före tävlingen bara för att få lite rörelse i benen. Hela veckan var det sedan åter lugnt.

Tävlingsdagen kom, jag åkte upp tillsammans med Jocke som har haft ett hektiskt år och därför var ännu mer orolig över sin tävlingsform än jag var. Nåja, vi åkte i alla fall till Lassalyckan, satte fast våra startnummer och ställde upp för start. Jag var egentligen inte jätteorolig, för jag hade ju åkt Alingsås MTB Challenge, som var 60km och i värre terräng. Skulle nog klara detta på 4:15 - 4:30, sa jag blygsamt till bekanta innan start.
11:30 gick starten för tävlingsklasserna, jag fick problem direkt med en nedkasande benvärmare. Saktade in, stannade till och fixade den och var sist, 30m bakom resten av fältet. Ingen fara, jag skulle ju ta det lugnt eftersom jag hade varit sjuk och inte tränat som jag velat.
Nu är det ju så att jag har väldigt svårt att ta det lugnt, särskilt i uppförsbackar där det känns som folk praktiskt taget står still. Klart man trampar förbi några stycken. Om startloopen består av i huvudsak långa branta uppförsbackar där folk praktiskt taget står still, blir det en hel del av de där några stycken. När startloopen var slut efter knappt 10km hade jag fått upp flåset rätt bra.
Efter 20km började det kännas rätt tungt. Jag hade redan slagit av lite på takten för att försöka komma in i andra andningen. Den kom inte. Vätskekontroll vid 23 km - jag hade gott om dricka i båda flaskorna och tog bara en mugg i flygande fläng. Öppnade en flytande Enervit-gel och hällde i mig också. Den borde göra lite nytta. Kändes inte ett dugg.
När vi närmade oss 40km tänkte jag på mina två kollegor som skulle gå i mål då. Var lite orolig att jag skulle råka ut för nesan att bli omåkt av någon av dom, så sakta som jag körde. Jag passerade punkten vid 39,5 km, där det delade sig mellan varvning och målgång, efter 2h 3 min. Den snabbare av mina kollegor passerade efter 2:11, den andre efter 2:24. Jag hade inte behövt oroa mig där...
En jämnårig Boråsare som jag gärna ville slå passerade på 2:05, jag hade kört om honom i en av de lättare backarna på startloopen.
Framåt 41km började jag undra hur långt de stackarna som skulle köra 40 egentligen skulle behöva köra? Vi var ju på väg ut från Lassalyckan, hur skulle de komma in på varvning? Eller hade jag åkt rakt igenom varvningen utan att märka något? Nej - jag hade missat en stor banderoll på vardera sidan om spåret - till vänster pekade det mot målgång 40km, till höger vidare ut på 80km. Så pigg var jag...
Vid 43km var vätskekontroll nr 2, där tog jag sportdryck, fick min flaska påfylld, åt lite saltgurka och en banan. Började känna mig lite orolig då det började värka lite i högra knät. En lite jobbig smärta som när en nerv hamnar i kläm. Undrade hur länge jag skulle klara den, framförallt om den blev starkare. Tog en gel till vid 50km, stod upp och sträckte ut vader och rygg, förundrades över hur det kunde vara så många uppförsbackar utan att det också var nerför ibland?
I skogen var det emellanåt väldigt svårkört. Vissa spår gick igenom lite gräsigare, mjukare skog och det myckna regnandet veckorna innan tävling hade sett till att det fanns gott om vatten. Vid det här laget hade min fart sjunkit ganska kraftigt och jag var passerad av en hel del, så ett par-trehundra personer hade varit före mig i spåren och grävt fram rejäla mängder lera. Det var jobbigt.
Balanserandet genom lervällingen i skogen, tillsammans med bristen på nedförslutande grusvägar, gjorde att jag framåt 55-60 km var väldigt trött i ryggen, så tröt att jag vid en lite längre nerförslöpa i skogen stönade och kved vid varje liten stöt. När backen planade ut var jag så slut att jag tappade kontrollen och körde omkull och ramlade ner i en bäck vid sidan av stigen. KALLT!!!
Jag hade 3 pers strax bakom mig nerför stigen, alla stannade och månade mycket om min hälsa. Jag försäkrade dom att jag mådde bra, även i huvudet som jag inte hade slagit i alls, och körde vidare. En udda upplevelse att cykla i blöta kläder. Någonstans hade det kommit in luft innanför byxorna, detta gjorde att dessa blev som ballonger och bubblade ut lite här och där. Det var en märklig känsla, som avtog efter ett par km.
Något som också hade avtagit var ömheten, både i rygg och knä. Vet inte om det var ett adrenalinpåslag i samband med vurpan, eller det hastiga kallbadet, men smärtorna var borta.
I stället var en annan smärta alltmer närvarande: mjölksyra. Det blev jobbigare för varje liten uppförsbacke, varje lerig stig. Jag gick flera gånger på ställen där jag normalt åtminstone skulle försökt att cykla.
Vid tredje vätskedepån efter 61km tog jag sportdryck, saltgurka, banan - och se'n sa någon att de hade kaffe! Jag la cykeln vid sidan av vägen och satte mig utmattad i en funktionärsstol och njöt. Ljuvligt.
Sedan var det bara resten kvar...efter 70km kom avståndsskyltar varje km. Jag har aldrig i mitt liv varit med om så långa kilometrar!!!
Sista kilometern(eller 2) gick inne på Lassalyckan, på de fina stigarna som utgör delar av de blå, röda och svarta spåren man anordnat. Underbara, flowiga serpentiner med snygga bankade kurvor. Plötsligt hade jag energi i benen igen, njöt av cyklingen och jobbade mig i mål på tiden 4:55:45.
Min jämnårige Boråsare som jag så gärna ville slå hade då varit i mål i 18 minuter.
I mål stod min medresenär Jocke och väntade. Han hade tagit en gel efter drygt 40km och strax därefter fått upp den igen. Han bröt.
Jag slutförde loppet som 298:e av 398 som kom i mål. I Herrar 50 var jag 21:e av 22.
Min jämnårige granne som startade i motionsklassen slog mig med 1 minut och 1 sekund. Nu började visserligen motionsklassens tid inte mätas förrän de passerade målportalen, medan tävlingsklassen räknades från startskott, så det kan vara en minut jag tappat där. Men - det är ju ändå tiderna som står i protokollet som räknas...

Hur summerar jag detta då? Ja, jag tog mig runt och var tröttare än jag någonsin varit. Jag vet sedan tidigare att jag redan vid relativt små motighetskänslor börjar tänka att jag vill lägga av, men att jag inte gör det. Så var det även här. Det blir fruktansvärt tjatigt att sitta i 60km och försöka att inte lyssna på den där rösten - det känns dock rätt gott efteråt när man har lyckats.
Jag vill dock inte bli riktigt såhär sliten igen. Hoppas att jag kan få lite mer struktur på träningen i vinter och till våren. Har lite lösa idéer och planer men vi får se. Plötsligt kan man bli förkyld en längre tid och se'n får man börja från början igen...

Hur som helst - tävlingssäsongen 2017 är över för min del. Nu blir det om möjligt ännu glesare med inlägg i bloggen. Vi ses!



16 september 2017

MTB-tur med tur...

Ikväll var jag ute på en liten MTB-tur. Har känt mig lite smårisig sedan förra torsdagen, så jag tog det lugnt. Kom iväg ganska sent så jag hade en ny LED-lampa från Kjell & Co på styret. Den gav ett bra sken, men det är ingen höjdare på stigar att bara ha styrlampa. Betydligt bättre att ha hjälmmonterat som man kan"peka" med. Nåväl, i det tempo jag körde funkade det bra ändå. Körde en tur som följde det gamla 5km-spåret vid I15 i största möjliga mån. Delar av spåret används inte längre och var rätt igenvuxet och rejält vattensjukt. Det var ändå härlig cykling och jag njöt av turen.

När jag hade kommit hem skulle jag klä av mig, började med mobilhållarna jag hade på armarna - en för min mobil, en för jobbets beredskapsmobil. Beredskapsmobilens hållare var en chock - ingen mobil i fickan! Det var bara att ta på skor, skoskydd, hjälm och handskar igen och köra ut på mobiljakt. Tänkte att jag borde ha tappat mobilen i någon studsig backe, så jag började med sista backen jag hade kört. Där låg den, i gräset vid sidan av spåret precis vid foten av backen, i skenet av en lampa. Snacka om tur!

Funderar på om jag kanske skulle köpa ett par Triss-lotter? Eller kanske jag har gjort slut på min tur för ett tag framöver...

16 augusti 2017

94 kilometer njutcykling!

Som man kanske kan ana av rubriken genomförde jag i helgen Cykelvasan 90 - och tyckte om det. Tänkte försöka ge en liten rapport såhär ett par dagar senare när jag har börjat komma ikapp mig själv igen...

Hur börjar vi då? Jo - resan upp och hur det blev som det blev.
Jag har en vän som är rätt vass på att åka skidor långt - han har kört ett antal(14) Vasalopp, Birkebeiner, Nordenskiöldsloppet(lite drygt en dubbel Vasa - han gjorde det på 10h:23min och var med det 52:a av 330!!) och han har även kört en hel del långa cykellopp. Cykelvasan 4 gånger t.ex.
Förra året körde han inte men vi satt någon gång sent förra året och pratade om Cykelvasan, vi så bilder på hur han och hans fru hade haft en härlig stugvecka före själva loppet och där föddes en idé att vi skulle göra likadant tillsammans 2017. En vecka(eller kanske bara några dagar) i stuga före CV och se'n skulle vi kunna få lite hjälp av Qvinnorna med logistiken på själva dagen.
Detta upplägg gick i stöpet under våren. Först fick Annette en förfrågan om att sjunga på en väns bröllop på samma dag som Cykelvasan, sedan fick Kalle ge upp då han har fått problem med ena axeln.

Där stod jag alltså själv och skulle köra Cykelvasan. Vad gör jag nu? Startplats hittade jag lätt och smidigt på startplatser.se, men var skulle jag bo? Detta var i juli månad, alla hotell och stugor verkade vara fullbokade och jag var inte jättesugen på alternativet att ligga i en stor gymnastiksal med massor av andra. Frågade lite vänner på Facebook hur de skulle göra och fick napp hos Anki och Lars, som hade en stuga med 6 sovplatser alldeles själva från onsdag till söndag. Jag var välkommen att utnyttja en plats, inga problem.

Okej, allt klart, vad nu? I bekräftelsemailet från Vasaloppet var jag placerad i startgrupp 58. Lite långt bak, kände jag spontant, då det troligen skulle innebära att jag skulle köra snabbare än de flesta och därmed få problem att köra ostört i ett tempo som jag trivdes med. Jag hade under våren kollat igenom tävlingskalendern för att hitta ett lopp som kunde användas för "seedning", vilket innebär att arrangörerna baserat på resultat placerar en i en startgrupp längre fram. Av alla tillgängliga seedningslopp hittade jag ett enda som passade - Alingsås MTB Challenge. Jag kämpade mig igenom det (läs hur här) på en skaplig tid och kunde därigenom flytta fram till startgrupp 17.

På onsdagen innan Vasan åkte jag, hustrun och sonen upp till vänner i Huddinge, tanken var dels att de skulle ha något att göra medans jag var borta, dels att jag skulle ha lite kortare resväg. Det senare blev väl sådär - från Huddinge till Sälen var det 5½ timmas resväg i stället för 6½ hemifrån Borås. Hem på söndagen blev det sedan först 5½ timmar till Huddinge, sedan ytterligare 4½ timmar hem till Borås. Inte helt optimalt och inget jag gör om nästa gång.

Vi hade i alla fall trevligt i Huddinge på torsdagen, på fredagen körde jag sedan upp till Sälen. Följde exemplarisk skyltning mot nummerlappsutlämning uppe vid Lindvallen, stod en stund i kö och fick sedan ut nummerlapp, tidtagningschip m.m. Sedan ner till Garpsätra stugby 12-13 km från Vasaloppsstarten. Där välkomnades jag av Lars och Anki, fick lite god mat - pasta såklart - och tog sedan en liten MTB-sväng för att rulla bil-milen ur benen. Nåla fast nummerlapp på tröjan, packa väska att lämna i starten för transport till målområdet, sedan ganska tidigt i säng.

Lördag morgon och dagen D - eller snarare dagen CV - var igång. Efter en gröt- och äggfrukost tog vi bilen bort till ett stort gräsfält strax innan starten, där vi blev anvisade parkering. Därifrån fanns fin led att cykla till startplatsen. Vi kom fram en knapp halvtimme innan min startgrupp skulle iväg och jag rullade dit och lade in min Allebike i fållan. Efter 20 minuter rullade föregående grupp iväg och vi i startgrupp 17 fick rulla fram till startsnöret. Klockan 09:30 avbröt sig speakern i sitt prat och räknade hastigt ner "3 - 2 - 1 - kör!" och vi var iväg.

Cykelvasan börjar med 4,5 km uppför, jag hade hört om många som knäckt sig redan på första backen så målet var att ta det försiktigt. Det var fler som tänkte så, så jag hamnade ganska tidigt långt till vänster för konstant omkörning. Kastade ett getöga på pulsklockan då och då för att inte gå för hårt, och lyckades faktiskt hålla mig under 90% hela vägen upp. Efter 4,5 km bar det av lätt nerför på helt underbara stigar där jag var lite tryggare än många andra och låg på konstant omkörning och bara njöt av cyklingen. Från 6 till 7 km var det lite uppför igen, sedan 2 km härlig nerförsåkning fram till första kontrollen i Smågan. Denna kontroll åkte jag rakt igenom då det bara hade gått drygt 20 minuter och jag hade gjort åt väldigt lite av min sportdryck.
Från Smågan var det sedan ganska mild åkning, lite blandat mellan lätt uppför, lätt nerför och några kortare klättringar som var lite brantare. Det flöt på bra och plötsligt var vi framme i Mångsbodarna.
Där sänkte jag farten ordentligt och plockade till mig både sportdryck, banan och saltgurka. Tuggade i mig och rullade iväg, tänkte ta det lugnt men då det gick nerför blev det fullt blås direkt. Underbara nerförslöpor igen där farten var upp över 40 km/h emellanåt. Det var lättåkt och ingen vidare trängsel, så det kändes helt odramatiskt.
Kom igenom den omskrivna 90-graderssvängen där det låg en kille som hade åkt av och skadat sig rätt illa. När jag passerade var där en fyrhjuling med släp framme och han låg på rygg och såg ut att ha ont men han var i alla fall vid medvetande och omhändertagen. De två hjältarna som hade räddat hans liv hade redan åkt vidare. När jag läste om olyckan efteråt var jag mest tacksam att jag slapp uppleva den - vare sig som offer eller hjälpare. Det gick snabbt förbi - man hade precis kommit nerför i en rasande fart, sett skyltar om tvär sväng, bromsat ner och sett till att inte krångla ihop sig med någon annan samtidigt som man tog den tvära svängen, så såg man killen som låg där. Jag hann tänka "oj, behöver han hjälp? Nej, han ser OK ut och där är folk till fots som är i närheten men inte känner sig tvungna att ta hand om honom" och "trångt här, stannar jag hastigt kanske jag orsakar något". Även den lite mer själviska bedömningen "men jag har ju precis åkt om så många i nerförsbacken, jag vill inte tappa alla dom" fanns med. Den stora grejen var dock att det redan var en fyrhjuling där och att han låg på ett sätt som signalerade att han var vaken men hade ont. Alltså inget som jag behövde agera på. Hur det hade varit om jag hade kommit mer direkt efter olyckan vet jag inte. Jag vill gärna tro att jag hade stannat, men om man är med i en stor grupp där alla stressar och ingen stannar är det nog lätt att dras med. Lätt att sitta och döma från utsidan efteråt. Sluta med det - beröm i stället hjältarna som stannade och räddade ett liv!

Resten av Cykelvasan var en njutning och fröjd. Vissa uppförsbackar var lite jobbiga, då det kändes svårt att hitta en lagom växel. Ena växeln för låg, snabbtrampad och därmed långsam, nästa växel för hög, segtrampad och därmed långsam. Boten på det problemet är att välja den högre växeln och ställa sig upp. Då får man lite mer kraft och kan få upp farten så det blir lite mindre segt. Sedan sätter man sig igen och hoppas att man orkar hålla den farten. Annars får man resa sig igen. Efter 60 km började den lösningen dock bli svår, eftersom det smärtade till i lårmusklerna av kramptendenser när jag ställde mig och tryckte till, så där fick det bli den lägre växeln och lägre fart. Tyvärr är det lätt hänt att farten då sjunker så att även den växeln är för hög. En nerväxling till, plötsligt står man nästan stilla.

Vad är det för backar efter drygt 60km då? Jo: de berömda Lundbäcksbackarna. Långa, rätt branta backar med ganska löst underlag. Tunga. Men efter dom kommer Oxberg och man har mindre än 20 km kvar. Den sträckan kör man ju vartenda pass man är ute, det är ju ingenting.
Den typen av tankesätt hjälpte mig rätt bra ända från Evertsberg. 1 km efter att jag hade rullat ut från kontrollen kom skylten att det var 42 km kvar. Så lång är rundan jag oftast kör. "Bara Gädderedsrundan kvar" tänkte jag, vilket gjorde att det kändes enklare.
9 km efter Evertsberg kom Hökberg, där tog jag min sista banan och lite dryck och raskade på vidare. I Eldris var det bara 9 km kvar, så där kändes det inte som jag behövde stanna.

Sista kilometrarna från Eldris var rätt jobbiga, här åker man i ganska mjuk sand som suger lite kraft och det är väldigt många små kullar att forcera. Sista 2 kilometrarna ligger jag på hög puls men låg fart, trots att det inte är några direkta backar att tala om. Jag går i mål efter 3 timmar 34 minuter och 12 sekunder och känner mig riktigt bra. I vimlet efter målgång hinner lite trötthet ikapp och låren värker lite en stund. Men totalt sett är jag nöjd redan då, och 4 dagar senare är jag fortfarande fantastiskt nöjd med hur jag genomförde loppet.

Jag är imponerad av maskineriet runt Cykelvasan. Det märks att man har en organisation med vana att hantera stora arrangemang. Tydliga markeringar överallt, klockren logistik och gott om personal som gör sitt jobb bra. Enda problemet för mig var väl att veta vart jag skulle ta vägen efter målgång, men det var ju inte så svårt att hitta folk att fråga. Se'n blev det lite struligt att först ta sig 1,5km från målområdet till idrottsplatsen för att hämta sin väska, sedan de 1,5 km tillbaka för att lasta cykeln och ta bussen tillbaka till Sälen. Lite tydligare skyltning så hade det gått bra också. - Ja, skyltningen var egentligen tydlig nog, det var bara det att man inte riktigt såg den bland allt folk.Men nästa gång vet jag vart jag ska, då kommer det gå bra.

Jodå, ni läste rätt. Det blir en nästa gång. Minst en till, gärna fler. Detta var så himla roligt och välarrangerat. Till nästa år ska jag ge mig själv förutsättningarna attt gå under 3:30. Hur? Jo. jag ska göra min träning mer strukturerad. Backintervaller för att orka ligga på den där högre växeln, högintensitetsintervaller för att lyfta syreupptagningen, distanspass på längre distanser. I år har mina distanspass varit runt 45-50 km, några har gått upp till 60 och ett pass var så långt som 70 km. Nu är det inte distansen i sig som avgör, utan tiden. De flesta passen är under 2 timmar, några runt 2:30 och det där 70 km långa passet tog lite under 3 timmar, uppdelat på två 1½-timmarspass med en lång vila mellan. Inte konstigt att jag får problem när jag kommer över 3 timmar. Dessutom är ansträngningen på ett träningspass aldrig densamma som när man har fått en nummerlapp på ryggen och en på cykeln. Därför måste jag styra upp träningen lite mer, utan att gå vilse i det övriga livspusslet.

Vi får väl se hur det går. Jag vet vad jag behöver göra, återstår att se hur jag klarar av det.

Facit kommer nästa år!
Här går det undan, tungan rätt i mun...

Fokus!!!

Det blev en medalj...

1 augusti 2017

Ny startplats, lite längre fram!

Japp - då har seedningen funkat. Enligt tabellen skulle jag seedats in i startgrupp 16 - men det gäller "i mån av plats", så jag antar att 16 var full. Inget problem för mig.Jag startar alltså 09:30, Lars och Anki som jag kommer dela boende med startar 5 minuter senare i gruppen efter. Passar alltså väldigt bra. Se'n får vi se hur det går i mål. Jag känner mig lite otränad, framförallt gällande distansen, men mina "sambos" säger sig vara än mer otränade. Vi får väl se vem som tar det mest lugnt :)

31 juli 2017

Race Report Alingsås MTB Challenge 60km

Jahapp, igår begick jag långloppspremiär. I de kretsar jag tidigare cyklat skojar man gärna om långlopp och antyder att det skulle var enklare än de kortare s.k. XCO-tävlingarna, där man kör med extremt hög intensitet i 45min - 1 timma. Jag vill härmed avrätta alla sådana myter. Den som fortfarande tror att långlopp är en lek har inte kört AMC 60km.

Det började rätt OK, vi rullade ut ur Alingsås i ganska högt tempo efter en MC. Efter 2km lämnade MC:n oss och vi började första klättringen. Började lite lätt men övergick i en elak backe, knappt 100 höjdmeter på strax under 2 km. Sedan kändes det som det bara kom backe efter backe, hela tiden. När det väl gick nerför och började kännas som man fick lite flyt - ja då kom en jäkla uppförsbacke igen.
När jag nu tittar på banprofilen ser jag att det var en sträcka på 2 km som nästan bara gick nerför - den märkte jag aldrig av...
Det var såpass tekniskt att det inte riktigt gick att slappna av i nerförslöporna, så trots att de där 2 kilometrarna innebar nästan 5 minuter som man slapp trampa, sjönk inte pulsen lägre än till 170. Ingen vila där inte!
Runt 15km kom en ny mastodontklättring - 90 höjdmeter på 1 km - som sedan följdes av lite jobbiga nerförsåkningar, från 20 till 30 km är det sedan "nästan platt" så det gick rätt bra. Jag kom runt första 30km på 1 h 21 min, en snittfart på 22 km/h och en fortfarande rätt bra känsla. Pulsen hade dock stadigt legat runt 180, med många toppar uppåt 188-190 vilket inte är långt från min maxpuls på ca 200 och framförallt över min mjölksyratröskel. Jag hade helt enkelt gått lite för hårt hela tiden.

Andra varvet började med kättring igen, denna gång var höjdmetrarna lite mer utspridda men delar var väldigt branta. I en backe såg jag två killar som gick , en kille till framför dom gick också. Jag tänkte först att jag skulle trampa hela vägen, men det tog stopp rätt fort. Blev omcyklad av en riktig bergsget, Magnus Thomasson från Ulricehamn. Jag åkte om honom lite senare och hade honom bakom mig i en annan klättring där jag också fick kliva av. Han trampade uppför där med. Magnus kör i H60 när sådan klass finns och är alltså minst 9 år äldre än mig.
Nåväl, efter de jobbiga klättringarna följde åter ett långt parti där det gick ömsom upp, ömsom ner men hela tiden var JOBBIGT. Här åkte vi en bit på samma sträcka som första varvet, inkluderande den 2 km långa nedförsbacken som inte var ett dugg avslappnande. En stund efter denna backe kom vi till ett vägskäl där funktionärerna sade att det var bara 45 km kvar. Här höll jag på att bryta ihop. När jag lite tidigare passerade markeringen som visade att det var 20 km kvar, hade jag på något vis i min trötta hjärna fått det till att det bara var 10 km - så när de då sa "15 km" när jag trodde på 5 - ja då var det inte lätt...

Direkt efter denna chock började en 5 km lång klättring på 120 höjdmeter, på toppen av den började det kännas riktigt tungt. När vi sedan kom ut på en studsig åker och jag var tvungen att stå upp och trampa (går inte sitta när man inte har bakfjädring...) var det kört. Sista 3 km gick pulsen stadigt neråt - finns helt enkelt inget kvar när väggen är nådd.
Efter målgång hade jag svårt att veta om jag skulle stå, sitta, ligga eller dansa - låren värkte av mjölksyra och det gick inte vara still, samtidigt som det inte gick särskilt bra att röra på sig heller. Efter 5-10 minuter stapplade jag iväg till ett tält där man fick en fralla, en banan, en dricka och en pastasallad med kyckling. Lagom till jag fick min mat började det regna ordentligt, så jag stod under ett träd och åt, samtidigt som jag trampade av och an för att på något vis lindra smärtan i låren.

Efter  gissningsvis en halvtimma hade mjölksyran lämnat låren och jag rullade i ösregnet bort till bilen, gick och duschade - i varmvatten!!! - och kunde sedan köra hem.

Resultatet då? Well - jag kom runt på 3 timmar och 16 minuter, vinnaren Emil Lindgren var en timme snabbare. Placeringsmässigt hamnade jag på plats 101 av de 190 män som kom i mål. Jag hade även 5 damer före mig - 4 av de 5 som kom i mål i damelit och en till.

Enligt mina beräkningar bör en tid på 3h 18 min räcka till startgrupp 12 i Cykelvasan - återstår att se om arrangörerna håller med. På hemsidan står det att seedingstabellen ska vara uppdaterad senast på tisdag, så vi får väl se i morgon. Jag bör väl i alla fall lyckas komma fram en bit ifrån min nuvarande startgrupp 58.

Edit: Jag upptäckte nyss att jag har räknat fel på just startgrupp 12. 3:14:45 skulle man nog ha klarat, jag missade alltså med knappt 2 minuter...
Men det gör mig inget, jag kommer ändå köra om många och bli omkörd av många. Bara jag slipper stå längst bak.

Har tyvärr inte hittat några bilder ännu, så det får bli länkar till Strava och Relive i stället.
Strava:
Relive (en liten film som visar bansträckningen)

24 juli 2017

Det närmar sig - hur laddar man?

Ja, nu närmar det sig verkligen.
Vad som närmar sig? Jo - Cykelvasan! Tänkte jag skulle pröva detta lopp någon gång. Från början var planen att jag skulle köra tillsammans med en kompis som jag cyklat en del med, han har kört den förut och planen var att både han och jag skulle ha med våra fruar upp, hyra en stuga och ha det mysigt tillsammans ett par dagar innan och att damerna sedan skulle njuta av varandras sällskap medan jag och Kalle skulle trampa de 90 kilometrarna från Sälen till Mora. Det upplägget sprack redan rätt tidigt i år då Kalles fru Annette fick förfrågan om att sjunga på en väns bröllop, något hon inte gärna ville tacka nej till - och att byta datum för bröllopet var inte heller aktuellt. Sedan fick Kalle problem med rygg/axel och har inte cyklat många rundor i år. Han ville gärna, och höll in i det längsta dörren öppen, men till slut fick han erkänna sig besegrad. Ingen cykelvasa för honom.

Där stod jag utan resesällskap, och inte hade jag bokat något boende. Jag letade lite efter övernattningsmöjligheter i Mora men det såg lite tunt ut, hittade vänner som ska cykla och har plats över i Sälen så det är så det får bli.

Nu kom hustrun på en idé; vi har bekanta i Huddinge (minns ni min tanke om Lida Loop?) och det är ju "närmre" från Huddinge till Sälen än från Borås(enligt Google maps är det drygt 5½ timmar från Huddinge, 6½ från Borås - så jo visst skiljer det lite). Så frugan tyckte vi kunde åka upp till Huddinge ett par dagar innan Cykelvasan, sedan åker jag själv upp till Sälen på fredagen, kör mina 90 km på lördagen och kör ner till Huddinge på söndag morgon. Hustrun börjar jobba på måndagen, så vi måste åka vidare hem till Borås på söndag eftermiddag/kväll. Det kan bli en småtung söndag för min del med 10 timmar i bil, dagen efter gissningsvis 4 timmar MTB-cykling... Nå - vi vill gärna hälsa på i Huddinge och det är då tillfället bjuds. Bara att gilla läget - jag är ledig veckan efter så jag kan ju ta det lugnt på måndagen.

Hur förbereder jag mig för Cykelvasan då? Well - jag har tänkt skaffa mig en bättre startplats genom att ta mig runt Alingsås MTB Challenge 60km på söndag och förhoppningsvis seeda mig till ett led lite längre fram. I övrigt vet jag inte riktigt vad som kan behövas. Det serveras Enervit-sportdryck under Vasan så jag tänkte köra med det under en lång runda helgen innan, så jag vet att magen klarar det. Har använt Enervit gel och deras små energikickspåsar innan, det har gått bra så drycken bör funka - men det skadar inte att testa en gång.

Det ska bli riktigt spännande det här. Har aldrig kört långlopp innan, så 60km i Alingsås kommer vara en intressant erfarenhet bara det. Återkommer med rapport nästa vecka!

10 maj 2017

Lida? Nej, inte jag inte...

Rubriken är tvetydig. Dels syftar den på att jag igår var ute på en cykeltur som var allt annat än ett lidande, dels syftar den på att min idé om att kombinera Lida Loop med ett besök hos vännerna i Huddinge föll pladask i hemmet. Fel helg, helt enkelt - plus att hustruns möjligheter att sluta tidigt på fredagar är i det närmaste obefintliga.
Så jag får väl köra mina egna loopar på hemmaplan och hoppas kunna köra en eller flera av Cykelvasan, Bockstensturen och Västgötaloppet.

8 maj 2017

Bra cykelvecka + säsongsfunderingar

Den gångna veckan blev en riktigt bra cykelvecka - ja, en bra träningsvecka överhuvudtaget.
Det började med en vilodag den första maj, sedan blev det bra.
Tisdag 2/5: MTB-träning med Borås CA - årets först utecykling i kort-kort. Lite sen till träningen så fick mest köra själv men fick i alla fall ihop 20km , varav 5km var av teknisk karaktär med stigar och backar.
Onsdag 3/5: löpträning med en kollega som laddar för Göteborgsvarvet. Fick ihop 2 varv runt sjön hemma, 2 st 2.1-kilometers "intervaller" med ett snittempo under 5 min/km. Med tanke på att jag den 19 april sprang första gången sedan september 2014 får det anses mer än godkänt.
Torsdag 4/5: Hård press på Gädderedsrundan - min näst bästa tid hittills på varvet - 34 km på 1:19 vilket är 2 min över mitt personbästa. Helt OK.
Fredag var vilodag.
Lördag 5/5: Knappt 6 mil MTB-distans där den första delen, drygt 4 mil på 2 timmar,  var stig och grusväg med en kompis i ett ganska högt tempo. Sista 2 milen körde jag ensam och utforskade lite nya stigar som jag länge varit nyfiken på.
Söndag var åter vilodag.

Inalles drygt 7½ timma träning, 125km. En riktigt bra vecka. Hoppas på fler sådana veckor!

När det gäller planeringen av säsongen ser det rätt mörkt ut med alla lopp jag velat köra...
Kommande helg blir en familjehelg. Ville kört Billingeracet, men känner mig inte redo för de distanserna i race-tempo ännu. Tror inte hustrun är redo heller, hon har inte riktigt hämtat sig efter min krasch i Varberg.
Långa Lugnet 28 maj kanske? - well...det är långt till Falun, trist att åka upp ensam. Det är dessutom under Kristi Himmelsfärdshelgen och en söndag - söndagarna är nästan lite heliga i familjen av olika skäl.
Lida Loop 11/6? Vet inte, det verkar vara ett rätt kul lopp. Skulle kanske kunna kombineras med ett besök hos kompisar i Huddinge - de bor c:a 13 km cykelväg från start- och målområdet. Starten går kl 11, lagom uppvärmning är kanske att cykla dit i riktigt lugn takt, lämna kompisarnas bostad vid 9-9:30 så man efter c:a 40 min är på plats och hämtar ut nummerlappar och hittar en startplats osv. 65 km bör jag sedan klara på 3-3½ timmar, då är jag alltså i mål vid 14:30. Lite mat och återhämtning så kan man ta nedrullningen 13 km tillbaka på trekvart och vara "hemma" vid 16-tiden - om benen vill. Annars får man väl ha familjen redo att komma dit och hämta upp...
Hindret för Lida skulle väl vara om vi behöver delta i något studentfirande - är inte säker på när sådana infaller i år.
17-18/6 går BCA-racet, hemmadeltävlingen i Västgötacupen. Hade tänkt köra den, men satsar jag på Lida Loop kanske jag satsar på BCA-racet som funktionär i stället.
Ränneslätt 2/7 kommer mitt i min första semesterperiod och blir stressig att hinna med. Tveksamt.
Mörksuggan 9/7 är inte alls möjlig då det finns andra semesteraktiviteter inlagda.
MTB-SM 19-23/7 sammanfaller med beredskap på jobbet. Svårt att byta bort då de flesta kollegorna har semester då.
Alingsås MTB Challenge 29-30/7 skulle kunna vara aktuellt, någon dag eller båda dagarna. Det ligger dock alldeles för långt bort för att planera. Dessutom bara 2 veckor före Cykelvasan, som jag hoppas köra även om det just nu ser lite mörkt ut med resesällskap.
Bockstensturen 2/9 kan vara aktuell men även det är väldigt långt bort - och långt...
Västgötaloppet 23/9 vill jag gärna köra. Det har jag velat köra ända sedan jag inte kunde vara med på testrundan året innan första officiella loppet. Varje år har något kommit i vägen - vi får se hur det går i år...

28 april 2017

Att vara eller inte vara...

...på tävling första maj?
 Ja, det var ju en fråga jag hade att ta ställning till efter förra helgens äventyr i Varberg. Det var inte lätt att bestämma sig - helt. Jag hade nog egentligen bestämt mig redan när jag berättade om kraschen i Varberg, men helt och hållet hade jag inte accepterat det - och det har jag nog egentligen fortfarande inte. 
Jag älskar känslan att åka till en tävling och känna tävlingsnerverna spritta i kroppen, jag älskar känslan när man är på plats och provkör banan, när man träffar alla klubbkamrater och medtävlare. Känslan när man åker runt banan och försöker se var man kan försöka köra fort och var man kan passa på att återhämta sig utan att tappa för mycket fart, var man kan köra om osv - det är en skön kick redan innan själva tävlingen. Att gå runt och prata med folk man bara träffar på tävlingar. Att nåla fast nummerlappen på tröjan och spänna fast nummerplåten på styret. Att värma upp lite, bara för att sedan stå och kallna i startfållan. Och sedan - att köra själva racet.

Och jag tycker verkligen om banan i Kvänum. Men nu blev det inte så. Kanske senare i år - vår egen tvådagarstävling i Borås brukar jag köra, kanske är jag redo för race igen då.
Kanske blir det något längre lopp - planen var att åka Cykelvasan med en kompis men eventuellt kommer det annat i vägen för honom. Då får vi se vad som händer - kanske det inte blir något i år men det lär gå en Cykelvasa 2018 också. 
Kanske jag i alla fall kan få kört Västgötaloppet i år - jag har tänkt köra varje år, tänkte till och med varit med på deras testlopp året innan första "riktiga" loppet, men det har alltid kommit något emellan. Vi får se.

Jag tänker i alla fall fortsätta träna på min MTB, för det är den överlägset roligaste form av träning jag känner till. Se'n får vi helt enkelt se om det blir några mer tävlingar i år.

Kvänum får i alla fall vara utan mig i år. Jag möter våren med familjen i stället - det är inte fy skam det heller!

22 april 2017

Säsongspremiär!

Idag var det säsongspremiär i Västgötacupen. Arrangör var Varbergs MTB, en klubb som gillar att fixa tekniska utmaningar som stenkistor, hopp och drops. De är också schyssta med alternativa spår som man kan köra om man inte tror sig klara de tekniska utmaningarna. På träningen testade jag ett dubbelhopp, dvs två hopp efter varandra, på ett nära avstånd så man ska kunna hoppa i det första och landa i det andra. Mitt första försök i dubbeln gick ganska bra, enda problemet var att jag lyckades klicka loss från pedalen i landningen och nästan vurpade. Själva hoppet gick dock rätt bra, så på nästa varv gav jag mig på det igen - denna gången gick det mindre bra. Jag vet inte riktigt vad som hände, men jag landade helt utan kontroll och for rakt in i en ganska kraftig björk. Strax innan träffen var jag säker på att det skulle gå riktigt illa, typ ambulanstransport. Så blev det inte - cykeln tog en del av smällen och jag träffade stammen med bröstkorgen men inte huvudet. Resultatet blev några skrapsår och vad som nog blir en rejäl lårkaka på högerbenet. Jag rullade bort cykeln till BCA-gänget och fick hjälp att vrida styret rätt, sedan ställde jag cykeln och köpte mig en burgare och Cola. Jag hade en dryg timme på mig innan race så jag satt och kände efter så inte något skulle bli värre när  adrenalinet efter smällen släppte. Det blev inte värre, så jag körde tävlingen. Det var jobbigt - jag hade hjärnan full av spöken efter "trädkramarincidenten" så inget gick som det skulle. Orken var inget vidare heller - antagligen var jag tagen av smällen, kanske gick det också åt lite energi till läkning av lårkakan. Hur som helst, jag tog mig runt alla fyra varven, med många småvurpor då huvudet var fullt av spöken efter smällen. Placeringen blev inget att skryta med - sist i H50, men jag körde i alla fall om en av H60-gubbarna. I morgon får jag se hur benet känns. På tisdag är sista anmälningsdag till förstamajloppet - det är en tävling som jag tycker mycket om. Skulle gärna vilja köra, så vi får hoppas att benet är OK till tisdag.

16 april 2017

MTB-tempo med skapligt tempo

Målet idag var att försöka ta personbästa på Gädderedsrundan. Det lyckades inte men 4 min ifrån på 34 km är OK så tidigt på året. Jag kände hela tiden att jag inte lyckades plocka fram det sista klippet i benen. Snittfart 25,1 mot 26,5 för gällande personbästa, ändå ligger snittpulsen på 6 slag mer - 174 i stället för 168. Men det kändes bra hela tiden, det var inte jobbigt utan det gick liksom bara inte ta i hårdare. I något motlut lyckades jag hitta känslan där man trycker hårdare, den måste jag hitta mer. Kommer väl längre fram på säsongen. Det är nu jag ser resultatet av att jag kört alldeles för få svettpass på crosstrainern i vinter.

11 april 2017

Kort om Stockholm

Jag pratade igår med en kollega som är invandrad från mellanöstern, och muslim. Jag uttryckte min oro att han och andra "synliga" muslimer (hans utseende matchar standardbilden av en muslim - minus turbanen) skulle få jobbigare efter Stockholmsattacken. Vi har pratat förut om IS och deras metoder och enligt honom finns det inget stöd i Koranen för pratet om att bli martyr i det Heliga Kriget genom att begå terrorhandlingar. Jag fick en länk av honom, som jag tyckte det kunde vara idé att dela vidare:

Huvudbudskapet i den texten är detta:
Enligt islam har alla friheten att tro, praktisera, predika och följa den religion som de själva vill. Den heliga Koranen beskriver: ”Det finns inget tvång i religionen”. (2:257).
Denna vers förklarar att människor i hela världen är helt fria att välja sin tro, beroende på vad de vill. Det finns ingen som kan tvinga någon att konvertera till religionen islam. Den heliga Koranen förklarar att trosfrihet är en grundläggande rättighet för alla människor.

Så, det var allt jag tänker skriva om Stockholm - tror jag.

3 april 2017

Att cykla i backar + lite formfunderingar

Snubblade på ett inlägg om backar i Helena Enqvists blogg och tänkte att det kunde vara ett bra ämne även för mig.
Jag har alltid gillat backar - tar gärna i så lungorna är på väg ut ut bröstet och det smakar blod i munnen. Jag har hittat lite smågrejer som jag inbillar mig gör att det går lite bättre. Att t.ex. i en brant backe sitta framme på sadelspetsen för att få ner fronten utan att vika ihop mig - blir nästan som att ställa sig men ändå inte. Sedan försöker jag känna efter vilka muskler jag använder och vad de gör så att jag lägger kraften och energin där den behövs - på att trycka/dra tramporna så vevpartiet går runt. Det har känts väldigt bra tidigare år, fram till 2015. I år har jag inte fått den positiva känslan ännu, men jag håller på att ta mig tillbaka efter en höst som blev helt träningslös på grund av långa, på varandra följande förkylningar. 2016 var överhuvudtaget rätt dåligt då även våren förstördes av förkylningar och en lunginflammation. I år har jag klarat mig från svåra förkylningar hittills - det har varit lite snuvigt hela tiden och emellanåt har det känts lite lurigt i svalget - men inte i halsen, så jag har vågat mig på att köra försiktiga pass. Nu börjar det dock dra ihop sig till säsong - licensen är betald, nummerlapp till Västgötacupen är beställd och årets första tävling går den 22/4 i Varberg - så det är dags att lyfta formen det där sista snäppet. Träningen med klubben börjar i veckan så där ska det nog bli bra - intervaller på tisdagar och inte sällan ganska hårda torsdagspass också. Och så får jag köra lite distanser på helgerna. Ska nog bli en bra vår!

22 mars 2017

Oväntat resultat!

Nu var det allt ett tag sen igen...nå, träningen har flutit på rätt bra, jag har cyklat en hel del utomhus och har även kört en del pass på testcykel och crosstrainer. Onsdagsträningarna i Ryahallen har uteblivit av rena logistikskäl men jag har ändå tränat. I måndags kväll var jag ute på en kort runda runt en av de lokala sjöarna och fick för första gången på ett bra tag uppleva den där goa känslan av "pigga ben". Igår var jag och lämnade blod för första gången och hade ingen aning om hur det skulle kännas idag. Det kändes inte alls! Vi körde 6st 8-minutersintervaller som vanligt och jag valde den lugnare gruppen. Vi låg och växeldrog i runt 35 km/h och jag upplevde ingen märkbar svaghet. Det blev ett härligt pass, 35km dvs ca 175 varv. Får jag nu bara förbli frisk i april så ska det nog kunna bli ett bra cykelår för mig!

2 februari 2017

Möra ben...

Inneträning i Ryahallen igår igen. 38km blev det, 190 varv alltså. Det var - som brukligt denna period - 6st 8-minutersintervaller som bjöds. Jag ville inte ligga och pressa bakom senioren Kim hela kvällen igår, utan vi lyckades i stället få till en grupp på 4 pers som låg i aningen lägre tempo och växeldrog. Riktigt kul och mer varierad pulskurva, något lägre än de senaste gångerna.
Idag är jag ändå riktigt mör i benen och det tog emot i lilla uppförsbacken på vägen till jobbet i morse. Tänker nog ändå försöka få till en halvtimme på crosstrainern senare ikväll - det behövs för ryggen. Men jag får se om jag orkar...
Högre puls när man drar än när man ligger på rulle...

31 januari 2017

Källarpremiär!

Ikväll har jag gjort säsongens första källarpass. Jag kände under lördagens MTB-distans att det blev lite jobbigt i ryggen, inte så konstigt efter 4 månaders icke-träning. Jag vet sedan tidigare att crosstrainer är bra träning för ryggmuskulaturen, så det kommer bli några CT-pass under resten av vintern. Dagens pass blev ett ganska enkelt - en trappa mellan 160 och 240 W, ingen extrem ansträngning men svettigt ändå.
Därmed kan vi stänga boken för januari månad och konstatera att året börjat ganska bra. Totalt 15h 20 min träning på 31 dagar - bara 10 min ifrån mitt "drömsnitt" på 30 min per dag.
Jag kan också konstatera att min balansgång mellan frisk och förkyld verkar gå bra än så länge. Det känns bättre och bättre, inga återfall ännu. Fortfarande skyndar jag dock långsamt och ser till att få mil och timmar i kroppen - farten får jag ta senare.
Februari kommer börja tungt då jag åker till Helsingborg på söndag kväll för en veckolång intensivkurs med 12.timmarsdagar. Jag tar med träningskläder men tvivlar på att jag kommer hinna / orka använda dom...

25 januari 2017

Det går bra nu...

Ja, faktiskt, ingen ironi alls. Det går bra. Ikväll har jag kört runt, runt i Ryahallen, 46km vilket är 230 varv. Inte långtråkigt, inte yr i huvudet. Vi körde 6 st 8-minutersintervaller idag och jag klarade att åka i samma grupp som jag gjorde förra vintern. Egentligen var det aningen för snabbt för mig men i nästan alla intervallen funkade det. Enda problemet kom när två framför mig föll ur för att haka på en snabbare grupp och jag fick en lucka fram till Kim, det blev lite för mycket för mig. Jag hängde mig kvar men när vi kom ikapp två som körde lite långsammare bestämde jag mig för att haka på där i stället. Typiskt nog hann jag bara släppa farten, så bestämde sig den främre av de två för att falla in bakom Kim och ökade farten. Då gick snöret av för mig...
Annars kändes det bra, förkylningen lyser med sin frånvaro och återhämtningen mellan intervallerna funkar. En riktigt trivsam kväll med andra ord!

3 januari 2017

Årets första tur, dubbdäcksinkörning

Årets första tur blev en härlig upplevelse. Solen sken, det var helt vindstilla och några minusgrader. Planen var ju att ta det lugnt och hålla nere pulsen, så det gjorde jag. Set var 25 km kvar att köra in dubbdäcken så det blev asfalt ut till Sandared och vidare ut via Sandhult till Bredared, därifrån gick set sedan hemåt. När jag nästan kommit ut till Alingsåsvägen vek jag in på en stig ner mot Hestra IF:s spårområde. De hade dragit igång snökanonerna men det var inte mycket snö ännu, gott om plats att köra runt. Öster om klubbhuset åkte jag sedan lite skön singletrack hemåt. Skön avslutning på en fin mysrunda.
Nu är dubbdäcken inkörda så fortsättningsvis blir det grusväg och stig på mina rundor. Nästa pass blir torsdag - ser redan fram emot det!
Paus för telefonsamtal. Blev kallt om fingrarna

1 januari 2017

Hejdå 2016, kommer inte sakna dig...

Jahapp, så var ännu ett år slut och det är dags för ett litet bokslut över året som gick. Sammanfattningsvis kan jag säga att det var ett år med mest motgångar, men vi tar det i tur och ordning.
Året började i bra tempo men redan mot slutet av januari kom de första störningarna. 2 veckors träningsuppehåll i skarven januari/februari p.g.a förkylning. Gjorde ett par försök att komma igång i februari och mars men fick bara nya förkylningar. I mitten av mars gjorde jag helt uppehåll men förkylningen utvecklades ändå till en lunginflammation.Uppehållet förlängdes till början av maj. Sedan hade jag en frisk period maj - juli då allt kändes bra. Körde BCA-racet och tog mig runt helt OK båda dagarna, började sedan sikta in mig mer på längre MTB-sträckor i högt tempo med målet att köra en långloppstävling i år. 26/7 - 15/8 var det stopp igen men sedan hade jag två veckor som kändes fint då jag körde några riktigt sköna intervallpass med BCA. 30(7 anmälde jag mig till Västgötaloppet, 1/9 körde jag ett pass med BCA, 2/9 var jag förkyld igen. Se'n var det i princip slut på cyklandet för 2016 - med undantag för ett försök 1/10 som slutade med rasat frihjul och ett senare försök 19/11. Jag har försökt vänta ut förkylningen och ofta inte ens cyklat till och från jobbet - en tripp på under 2,5 km enkel väg. Hur jag än väntar har dock förkylningen suttit kvar - den har vandrat lite mellan huvud, hals och bröstkorg men aldrig riktigt försvunnit.
Nu är det nytt år, jag har gett upp när det gäller att vänta ut förkylningen. I morgon ska jag ta en lugn distanstur och slutföra inkörningen av de nya dubbdäcken jag köpte i början av december och började köra in den 10/12. Sedan ska jag fortsätta köra lugna turer med jämna mellanrum och hoppas att jag kan bygga upp kroppen så den kan slå bort förkylningarna. Drömmen är att jag i år ska kunna köra ett par långlopp - cykelvasan, Västgötaloppet, kanske några lopp till. Om formen finns till 1 maj vill jag köra förstamajloppet i Kvänum - jag har en speciell känsla för den tävlingen. Kör vi BCA-race i sommar vill jag gärna köra det också. Större planer än så har jag inte, jag vill framförallt kunna cykla ofta.
Jag vill ha fler sådana här dagar 2017!